Dagarna bara flyter iväg, den ena efter den andra. Vi är ute på våra promenader, Matte vill att jag ska röra på mig så att jag är i form för att orka med valpningen om/när den kommer. Jag är ganska så trött och lugn när vi är hemma och när vi träffar mina kompisar på promenaderna är jag inte intresserad av att leka, knappt att hälsa. Men när Matte släpper mig så blir det fart på mig. Vi gick en härlig runda i det enda skogslika området vi har där vi bor, Gyllins Trädgårdar. Ett igenvuxet trädgårdsmästeri. Vi snirklar oss fram för att få ihop en längre promenad. Matte brukar ibland stanna och då kommer jag springande och sätter mig vid hennes sida, då får jag nämligen godis. Ibland gömmer hon sig och då får jag skynda mig att hitta henne. Det finns många vägskäl på de små stigarna i området och där får man också vara uppmärksam. Matte är inte speciellt följsam, hon brukar nästan alltid välja en annan stig än den jag valt.

I går när vi var ute så kallade Matte på mig som vanlig och jag kom som vanligt, duktiga mig  :o)  Men sen sa matte att det var dags för koppel och då vände jag som på en femöring. Jag for iväg som en raket i busksnåren som var där. Det är så fantastiskt roligt att springa i busksnår. Hur Matte än ropade och ropade så lyssnade jag inte på henne, jag hade så mycket spring i benen. Matte blev lite rädd för utanför buskarna går en väg. Matte gick och gömde sig och då var jag ju tvungen att leta reda på henne. Det gick snabbt, när jag fick syn på henne och visste att hon inte kommit bort så fortsatte jag att springa. Då blev Matte nog lite arg, hon började gå hemåt och efter en bit så stannade hon så som hon brukar. Jag kom så småningom och då kopplade Matte mig, utan ett ljud, sen gick vi med raska steg hem. Jag kände att Matte inte var helt nöjd, det var nog kroppsspråket som talade om det för mig. Jag gick fint vid hennes sida hela tiden, utan att stanna och nosa, kissa eller försöka dra åt något håll. Det kändes som om det inte var läge för fler egna initiativ

Hoppla

Ofelia